Mångkulturellt arbete – fredsarbete?

Jag sitter på designcafét alldeles i närheten av Johanneskyrkan i Helsingfors och väntar på Carina ”Carre” Lönnqvist. Vi ska träffas för att samtala kring temat ”är mångkulturellt arbete fredsarbete”?

Carre är inne på sitt andra år som koordinator för mångkulturellt arbete i Johannes församling i Helsingfors. Hon är tjänsteldig från sin tjänst som koordinator för barn- och ungdomsverksamhet vid FMS, Finska Missionssällskapet. Carre är utbildad ungdomsarbetsledare från Lärkkulla och har också studerat  pedagogik och teologi vid öppna högskolan.

Hur kommer det sig att du idag har det här jobbet? ”Jag läste annonsen och funderade några nätter och sen sökte jag det. Jag har alltid varit intresserad av världen utanför Finland. Det internationella har alltid legat nära mitt hjärta. När jag jobbade på ett telecombolag var det jag som fick testringa de utländska telecomföretagen och kolla att nykopplade internationella servicenummer fungerade. Man kunde aldrig veta vem som svarade i andra ändan och vilket språk man hade gemensamt. Det tyckte jag var bara roligt, medan mina kolleger inte alls gillade det. Dessutom har jag själv bott utomlands en kortare tid och kan relatera till det att allt är nytt och annorlunda och man behöver vara i kontakt med diverse myndigheter.”

Nödinkvartering och frivilligarbete

Vad gör du då som koordinator för mångkulturellt arbete? ”Jag började med att göra en kartläggning och fråga: Var finns flyktingarna i Helsingfors? Vilka olika organisationer jobbar med dem? Vad är vettigt att göra? Vad är de stora behoven? Vad är kyrkan bra på från förr? Själavård är kyrkans och diakoniarbetarnas styrka. Jobbet som koordinator för mångkulturellt arbete hör till diakoniteamet.

I början fanns det flera flyktingförläggningar i staden och jag höll kontakt med dem som fanns på Johannes församlings område. Under hösten 2016 och vintern 2017 ställde församlingarna upp och hjälpte staden med nödinkvartering i olika kyrkor, församlingarna var med och tog ansvar för en vecka i taget. Nödinkvarteingen har efter det koncentrerats till en kyrka i specialdiakonins hus i Hermanstad. För den uppgiften behövs många frivilliga, nödinkvarteringen är öppen varje natt. Kyrksalen ska tömmas och madrasser ska placeras ut och te och smörgåsar tillredas så att allt är klart när de hemlösa kommer. Det har behövts frivilliga vid de utfärder och läger som ordnats för invandrare och asylsökanden, t.ex. vid utfärden till Högholmen i fjol somras och vid minisportlovslägret för minderåriga asylsökande. Inför julen behövdes frivilliga för att packa julklappar som delades ut via Hermanstads diakonihus. Det finns en facebookgrupp som heter Flyktingvänner i centrum där jag efterlyser hjälp.”

Jag undrar om Carre har upplevt att hon har nytta av sin erfarenhet som ungdomsarbetsledare i det mångkulturella arbetet? ”Absolut! Att organisera läger och utfärder är bekant från ungdomsarbetet i församling.” Sen säger hon att hon verkligen uppskattar hjälpledarutbildningen. Mycket av den utbildningen kunde man också använda i utbildningen av frivilliga i övrigt i församlingarna.

Carre har tillsammans med andra organisationer och frivilliga stöttat de asylsökande och frivilliga som länge hade sin demonstration på järnvägstorget i Helsingfors under namnet Right to live. ”Vi bistod dem med lite mat, te, socker och grillkol. Jag ordnade också mötesrum för organisationsgruppen som administrerade arbetet kring lägret på järnvägsstationen.” Mycket av arbetet sker i samarbete med andra organisationer men det som Johannes församling ensam stått för är två kurser i svenska för invandrare. Senaste sommar började kursen ”sommarsvenska” och nu har alldeles nyss kursen ”vintersvenska” kört igång. Det viktigaste under kursen är att samtala, att helt enkelt få använda språket och kanske få nya vänner. Carre berättar att under sommarkursen gjorde de ett studiebesök till Johanneskyrkan. Hon frapperades av hur mycket kunskap en del av deltagarna hade i arkitektur och hur mycket en del redan visste om olika kyrkrelaterade ämnen. I och med det kommer vi in på vårt egentliga tema: Är invandrararbete fredsarbete?

Makrofred och mikrofred

Carre säger att hon funderat mycket på det och kan säga att ”javisst är det det!” Hon delar in fred i två kategorier: Makrofred och mikrofred. Makrofred handlar om världens konfliktområden och om hur historien utvecklas. Kommer det någonsin att bli fred överallt på jorden? Makrofred handlar också om fred och rättvisa för olika utsatta människogrupper, om genderfrågor och om handikappades rättigheter.

Mikrofred igen handlar om fred individer emellan. Att jag vågar räcka ut en hjälpande hand till min nästa. Att jag vågar hälsa på invandraren som bor i min trappa. Att jag inte utgår från rädslans perspektiv. Hon har funderat mycket på orden fred och frid. Finskans rauha och engelskans peace innehåller både ock. Men i svenskan har vi två ord för fred/frid. Frid kanske betyder mera mielenrauha, frid i själen, som hon upplever att hon kan känna t.ex. när arbetet är gjort vid nödinkvarteringen och hon vet att nu har trettio personer mat i magen, torra kläder och en varm plats att övernatta på.

Ett annat begrepp som Carre funderat en hel del på är det som kallas dikotomi eller tudelningen i samhället, eller det att var och en lever i sin egen bubbla och allt som är utanför är annorlunda och främmande och skrämmande. Det tycks vara så i dagens finländska samhälle att den som det går bra för så går det väldigt bra för och den som det går dåligt för så går det väldigt dåligt för.

De papperslösas antal ökar i vårt land och de är i en mycket sårbar situation. I Helsingfor har man grundat ett dagcenter för papperslösa. Lokalen ägs av Helsingfors kyrkliga samfällighet och den rustades upp i somras med hjälp av frivilliga, både asylsökanden och finländare målade och renoverade möbler tillsammans. Till dagcentret kan man komma in och dricka kaffe och te. Det finns möjlighet till psykosocialt stöd och rådgivning, man kan duscha och tvätta kläder och en dag i veckan är en jurist på plats för att ge råd. Det här ingår i ett projekt kallat ”I korsets skydd” (Ristin suojassa) som är ett samarbete mellan bl.a. församlingarna, Röda Korset och Sininauhaliitto.

Dubbelriktad integration

Dubbelriktad integration är också ett begrepp som innebär fredsarbete. Det betyder att invandraren får hjälp på olika sätt att lära sig om det finländska samhället och komma in i det men samtidigt lär sig finländaren om invandrarens kultur och land. Det här är något som vi kunde se mycket mera av i våra sammanhang. Carre berättar om hur deltagarna i sommarsvenskakursen beslöt sig för att delta i församlingens sommarcafé och integrera sig med de som vanligtvis deltar i cafét. En av kursens deltagare hade fått en blankett för bostadsansökan som var svår att fylla i. Tillsammans med några andra deltagare i sommarcafét hjälptes man åt att fylla i blanketten, en hade dessutom erfarenhet av att ha fyllt i en sådan tidigare. Man slog så att säga sina kloka huvuden ihop. Carre talar om parviäly eller flockintelligens. Tillsammans är vi mycket klokare. Tillsammans kommer vi långt. Det är fredsarbete på mikronivå!

May God bless you!

Hur skulle du vilja utveckla det mångkulturella arbetet? ”Vi förutsätter inte att vanliga församlingsbor ska kunna svara på svåra frågor om sin tro men Migri frågar asylsökande som konverterat svåra frågor om deras kristna tro. När man kommunicerar med en ung nybliven kristen asylsökande på sociala medier så avslutar de oftast samtalet med: ”May God bless you!” ”Det är ju jag som borde skriva så till den personen!” För den är tron en självklarhet. Vår tro är kanske inte lika närvarande i vårt vardagsspråk. Hur kommer utvecklingen att se ut här hos oss? Det är ju inte längre självklart för föräldrar att döpa sitt barn.”

Det är många intressanta frågor och få svar, men Carre ser med tillförsikt framåt och uppmanar alla att våga engagera sig – för det gemensamma bästa!

Cecilia Forsén

Leave a Comment

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *